Det Tänkande Duvsyndikatet

KAPITEL 1

Quibbletown hade aldrig betraktats som en plats där man kunde förvänta sig en tråkig dag, men denna morgon uppvisade staden en atypisk återhållsamhet. Det var som om den hade festat för hårt kvällen innan och nu låtsades att minnet var en blank fläck. Gatlyktorna blinkade osäkert, avloppssystemet nynnade på en melankolisk melodi och byggnaderna runt torget — som i vanliga fall stirrade på de förbipasserande med samma snobbighet som en gammal aristokrati — påminde i dag snarare om bakfulla studenter morgonen före en tenta. Duvorna landade och flög iväg i misstänkt organiserade grupper, och en liten fågel uppe på huvudet på den store magikern Quentis staty förde helt uppenbart anteckningar.

Wilfred ”Willy” Spellburn stod hopkrupen mitt på torget med sitt typiska manér, likt en person som försöker ta upp mindre plats än vad hans kroppshydda egentligen kräver. Han kramade sin billiga trollstav, köpt av en gatuförsäljare med försäkran om att den var knappt använd. Instrumentet, som blivit aningen krokigt efter den episka besvärjelsen Chaos Maximus! mot parkeringsmätaren två veckor tidigare, spottade med jämna mellanrum ur sig gnistor som luktade rostmacka. På hans kåpa, som hade en obestämd nyans av magikergrått, syntes en fläck från chokladfontänen — ett minne från den förra katastrofen. Kopparmärket ”Stadens hedersförsvarare” med en svedd kant, en souvenir från Drakungens entusiasm, hängde på tre kvart på hans slag.

Hans hår — fortfarande samma fågelbo där någon utfört ett misslyckat arkitektoniskt experiment — led i dag av en ny förödmjukelse. De fjäderklädda förbipasserande granskade det med samma kritiska glöd som en jury i en internationell tävling.

– Strumporna, mumlade Willy. Det viktiga är att strumporna är de rätta. Den dag då jag ska bevisa att jag inte är ett totalt misslyckande måste börja med rätt strumpor.

Hans val var dock katastrofalt. Den ena var randig. Den andra var broderad med små drakar som för tillfället försökte fly från tyget, så gott deras medfödda tvådimensionella natur tillät.

Bredvid honom iakttog Mira Streetcaster folkmassan med blicken hos en veteran som sett saker hon helst hade velat glömma. Hennes mantel, försedd med så många fickor att den vid varje rörelse skramlade som en järnhandel under en jordbävning, gav hennes silhuett en stridsklar hållning. Hennes hår var uppsatt i en slarvig hästsvans som såg naturlig ut på samma sätt som det kejserliga palatset såg rymligt ut. I vänster hand höll hon en standardtrollstav, och i den högra fickan dolde hon ett artefaktverktyg — inte större än en blyertspenna — som utstrålade ett mjukt silveraktigt ljus. Detta ljus förblev osynligt för alla hon inte fann tillräckligt sympatiska. För tillfället gällde det alla närvarande.

Vid Willys fötter satt Drakungen — en liten varelse, opåverkad av gravitationen, med choklad på nosen. En del av sötsaken hade torkat in redan efter incidenten på torget, medan resten utgjordes av ett färskt lager från samma morgon. Den hade lagt huvudet på sned och följde duvorna mer koncentrerat än en hungrig katt. Dess näsborrar släppte ut en tunn rökstrimma i en föga övertygande rosa nyans.

På Willys axel hade Archibald slagit sig ner — före detta magiker, före detta aktningsvärd man och numera en duva med en ovanligt skarpsynt blick. Hans fjädrar bar spår av gårdagens möte med en bit croissant och ett stop öl — en kombination som Archibald hade kallat ”en välförtjänt vila efter att ha räddat staden”. Fram till denna stund hade han ansetts vara den enda talande duvan i Quibbletown.

– Något står inte rätt till, sa Mira tyst och stannade framför de tre parkeringsplatserna som, veckor efter incidenten, fortfarande vibrerade av restenergi och drog till sig magiska fjärilar. Ser du duvorna? I går var de överallt, och deras beteende inskränkte sig inte enbart till att picka.

– Pickandet, anmärkte Archibald högdraget, är under min värdighet. Det har det alltid varit. Det dessa fåglar sysslar med är en befängd imitation av intellekt.

Willy flyttade tyngden från den ena strumpan till den andra. Han försökte mana fram den medborgerliga optimism som anstod en av stadens hedersförsvarare, men på tom mage påminde denna känsla mer om ett nervöst sammanbrott.

– Det kan vara ett kvardröjande inflytande från parkeringsmätaren, föreslog han försiktigt. Minns du, Mira? Efter att jag överbelastade systemet med Chaos Maximus! uppstod en anomali. Felix hävdade att den drog till sig magiska varelser. Duvorna kanske har blivit beroende av bakgrundsstrålningen.

Mira gav honom en blick med en kort glimt av överraskning. Innan hon hann svara klev en av duvorna fram — större än de andra, med fjädrarna ordnade som en imitation av en advokatperuk. Den harklade sig med ett ljud som lät som ”khm”, sträckte på sina smala ben och började tala med samma tonfall som en professor i etik:

– Wilfred Spellburn, oregistrerad källa till oordning i staden och slumpmässig välgörare åt den fjäderklädda intelligentian! Vi, De upplysta duvornas förbund, kräver en omedelbar audiens. Vi insisterar på ett erkännande av vår juridiska status, avskaffandet av skyddsnät och en fullständig översyn av taklistsfördelningen i den centrala zonen!

Willy gapade, och hans trollstav rullade sånär ner på gatstenarna. Mira, som av principiella skäl hade vägrat låta sig imponeras av någonting alls, drog fram sitt verktyg med en mjuk, hotfull rörelse. Drakungen lade öronen bakåt och började, med den djupa respekten hos ett rovdjur inför en ny sorts byte, leta efter källan till rösten.

Archibald tumlade ner från Willys axel, landade på marken och burrade upp sig med en sådan dramatik att två fjädrar flög iväg mot strumpan med drakarna.

– Ni är bara fåglar! kraxade han och kämpade med varje näsborre för att inte låta som en vanlig duva. Ni pickar smulor, smutsar ner monument och bygger bon av skräp! Hur understår ni er att göra anspråk på intellekt?

Ledaren — som under de kommande två minuterna skulle komma att presentera sig som Sir Percival av Taklisten — gav honom en blick fylld av sådant förakt att till och med inkvisitor Grumble skulle ha känt professionell respekt.

– Vi har genomgått en evolution, din transmuterade dumbom. Tack vare din väns hänsynslösa besvärjelse här, sa den och nickade mot Willy med en formell rörelse, har vi förvärvat förnuft. Nu kräver vi rättigheter. Taklister i tre exemplar. Avskaffande av de barbariska näten. Och skattelättnader för de ständigt häckande familjerna!

Duvflocken började skandera unisont:

– Taklister! Taklister! Inga nät!

En förbipasserande medborgare tappade sin kvast av ren häpnad. En köpman, välkänd som stadens snabbaste opportunist, höll redan på att slå upp ett stånd med en skylt som löd: ”Amuletter mot talande duvor — garanterad effekt eller gratis upprepning”.

– Willy, sa Mira med en röst som blivit farligt likgiltig. Vad har du ställt till med den här gången?

– Jag... sa Willy och kramade sin trollstav så hårt att knogarna vitnade. Det beror förmodligen på parkeringsmätaren. Chaos Maximus! är kraftfull magi, Mira. Visaren nådde sektorn för gratisparkering, men den överflödiga energin verkar ha skingrats bland stadens fauna.

– Gratisparkering, mumlade Mira, och i hennes röst hördes något som snuddade vid beundran, vilket hon genast kvävde. Gratulerar. Du har skänkt förnuft åt vartenda fjäderfä inom en radie av en och en halv kilometer. Och vad kommer härnäst?

– Råttorna begär fackföreningar?

Från en närliggande avloppsbrunn trängde ett djupt, gutturalt gnisslande upp, följt av ett rytmiskt knattrande som förde tankarna till en marscherande armé i trånga skor. Ur skuggorna dök det upp en delegation, ledd av ett stort exemplar med ett ärr över nosen. Dess svans ringlade sig med den professionella auktoriteten hos en facklig representant från ett stort mejeri. Gnagaren reste sig på bakbenen, viftade med svansen som en dirigentpinne och talade med en röst som tillhörde en gatuförsäljare som tillbringat trettio år med att sälja förbannelser på svarta marknaden:

– Spellburn! Streetcaster! Vi, Avloppsarbetarnas syndikat, sektion ”Quibbletown-Syd”, kräver omedelbara förhandlingar! Vi insisterar på ett slut på desinficeringen med lavendelbas, som får hela familjer att dofta som en trädgårdsfest! Att nattskiftet ska klassas som hälsofarligt! Att ost ska accepteras som legitim valuta för arbetsersättning! Och, sa den och höjde sitt gnisslande till falsett, minst en ledig dag i veckan!

Flocken bröt ut i instämmande pip.

– Det där var en fråga, viskade Willy för sig själv. Och inte ett förslag. Det var en fråga. ”Vad kommer härnäst, råttorna begär fackföreningar?” — bara en retorisk fråga. Jag föreslog det inte.

– Nästa gång formulerar du dina frågor lite mer försiktigt, väste Mira mellan tänderna.

Drakungen, som fram till detta ögonblick hade observerat scenen med okontrollerbar matsmältningsaktivitet, intog jaktställning och klev fram med otvetydiga avsikter. Trots sin vacklande kompetens lyckades Willy fånga in den i tid.

– Nej. Nej. Ingen ost för dig. De har ett... sa han och letade efter en term som reptilen skulle förstå, ...syndikat. Ett syndikat kan man inte äta. Åtminstone inte före lunch.

Drakungen släppte ut en förolämpad strimma av rosa rök och slog sig ner på Willys sko, där den demonstrerade sin protest genom total passivitet.

Innan någon hann reagera hördes en melodisk röst från kronan på en inspirerande liten ek, med brytning som en utlandsstuderande aristokrat:

– Faktum är, om ni tillåter, att vi — De högsta ekorrarnas konfederation, delegationen från De tre ekarna — också skulle vilja diskutera vissa detaljer. Kvaliteten på de tillgängliga hasselnötterna. Skyddet av trädkronorna mot oförutsägbara magiska experiment. Utvidgandet av räckvidden för lagen om kastade valnötter. Och, sa hon och höjde rösten i oro, avgången för den där argsinta svarta katten från hörnet av Magiska spiralgatan, som har förföljt vår sekreterare i tre veckor.

Ett dussin ekorrar, uppradade på en låg gren som ett parlament i väntan på catering, bugade sig i fullkomlig synk. Ledaren, med glänsande brun päls och manér som en dam från det gamla hovet, höll hårt i ett ekollon i stället för en spira.

– Detta, anmärkte Archibald och slätade till sina fjädrar, är utan motstycke.

– Detta, tillade Willy, är illa.

– Detta, avslutade Mira, är bara början.

Folkmassan av medborgare hade redan börjat övergå från stadiet av häpnad till den för Quibbletown så typiska strävan efter marknadsexploatering. Bagaren Bartholomew Croissant — en man med sådana proportioner att varje gång han passerade genom de trånga gränderna blev det ett ”evenemang” — delade redan ut diplomatiska smulor till duvorna. Sir Percival utropade detta omedelbart som det första steget mot diplomatiska relationer mellan arterna. En annan köpman, vars marknadsstånd tills nyligen hade erbjudit ”Skyddsrunor mot gnagare”, döpte snabbt om sina varor till ”Översättningsamuletter — förstå vad din katt tänker (Varning: du kan komma att ångra dig)”.

I det ögonblicket dallrade luften till på ett bekant sätt, och fontänen mitt på torget sprutade ut en kaskad som otvetydigt doftade av choklad. Ingen blev förvånad — efter den senaste katastrofen uppvisade anläggningen periodiska anfall av nostalgi.

– Mira, kraxade Archibald och landade på Willys axel med en spänd värdighet. Jag vill påpeka att när ni åtog er att rädda staden från parkeringsmätaren, var det ingen som förutsåg pedagogiska konsekvenser.

– Ingen förutsåg dem, morrade Mira, eftersom ingen förväntade sig att Willy skulle avfyra Chaos Maximus! mot en apparat som styr kontinuumet mellan rum, tid och fauna.

– Jag visste inte att den kontrollerade fauna! protesterade Willy. Det stod ingenting om djur på skylten.

– Parkeringsmätaren hade överhuvudtaget ingen skylt, anmärkte Mira.

– Det är precis det jag försöker säga!

Archibald förberedde sig för ett sarkastiskt svar, men ett tyst fotsteg bakom dem fick alla att frysa till is. Det efterföljande spinnandet var på en gång melodiskt, befallande och lätt kränkande — en bedrift som Willy inte hade ansett vara tekniskt möjlig.

– Vi, den felina aristokratin, uttalade en svart katt tyst, med ögon som polerade smaragder och en päls som svalde ljuset, har inga stora krav. Mer tid för sömn. En reducering av hundpopulationen. Absolut jurisdiktion över alla soliga fläckar i staden. Färsk fisk. Och det nedlåtande tillståndet att fortsätta tolerera er underkastelse.

Katten sträckte ut sig på en närliggande bänk med en grace som skulle ha tvingat en ballerina att byta yrke. Folkmassan drog efter andan. En äldre herre ropade med den entusiasm som utmärker en person med långt framskriden demens:

– Det där är min Murlinda!

Katten gav honom en blick som fick mannen att fysiskt krympa ihop.

– Jag är Mur, sa hon iskallt, och råttorna sjönk in i en ödmjuk tystnad. Inte ”Murlinda”. Jag har aldrig varit ”Murlinda”. Det namnet påtvingades mig i tonåren utan mitt samtycke, i strid med varje naturligt avtal mellan en katt och den människa hon har förslavat.

Willy tillät sig hela tre sekunder att bli imponerad av situationen.

Det visade sig vara ett misstag.

I nästa ögonblick skrek duvor, råttor, ekorrar och åtminstone en katt samtidigt — om taklister, om ost, om hasselnötter och om soliga fläckar. För Willy lät detta inte längre som djurens revolution, utan som ett mardrömslikt budgetmöte. Och han befann sig, traditionsenligt, mitt i dess epicentrum.

– Willy, sa Mira med en jämn, utmattad röst. Välkommen till din värsta dag.

– Det är inte den värsta, invände han. Minns du när jag förvandlade fontänen till en sirapsgejser? Då jagades jag av bin i tre dygn.

Mira tittade på honom med ögon som kunde ha förvandlat vin till vinäger.

– Påminn. Mig. Inte.

Medan hon talade sänkte sig en duva ner från himlen. Dess fjädrar var ordnade som en paraduniform, och den landade med en teatralitet som Sir Percival uppmuntrade med en lätt nick.

– Sir Percival! tillkännagav nykomlingen med komisk viktighet. Ett meddelande har anlänt från duvorna i byn Krokiga skorstenar. Även de är upplysta. Och de insisterar på att få ansluta sig till vårt förbund!

Folkmassan drog återigen efter andan. Dessa kollektiva flämtningar, noterade Willy, hade blivit ett obligatoriskt rytmiskt inslag i morgonlivet i Quibbletown.

Drakungen tittade mot en närstående magikers hatt och bedömde potentialen för mordbrand, men sköt upp sina avsikter och kurade ihop sig på Willys sko med filosofiskt lugn. Willy vände sig mot Mira.

– Tja, frågade han tyst. Vad gör vi nu?

Mira blickade ut över torget. Duvorna, råttorna, ekorrarna och den självbelåtna katten. Fontänen, som nu otvivelaktigt spydde ur sig varm choklad. Drakungen på Willys fot.

– För det första, sa hon, ska vi fastställa omfattningen av denna magi. Och för det andra... Hennes uttryck mörknade. Vi ska hitta Felix. För om ekorrarna från byn Krokiga skorstenar också har börjat kräva talartid, har vi ett mycket allvarligare problem än jag trodde.

Quibbletown, tänkte Willy när han lämnade torget med Drakungen i famnen och Archibald på axeln, var aldrig tråkigt. Det var stadens största tillgång. Och, som vanligt, dess tyngsta problem.