Incidenten med Tidsparkeringsmätaren

KAPITEL 1: Kaoset börjar

Quibbletown sov aldrig. Ibland sjönk staden ner i en kort slummer, som avbröts av en knall från en usel trollformel eller ropen från gatuförsäljare som erbjöd "färska" magiska drycker, vars stank var illa dold av avloppsdoft. Gränderna slingrade sig som en labyrint, korsade överbelastade torg och omringade byggnader som tycktes ha spirat under ett anfall av magisk feber. Gatlyktorna, som drevs av trollformler för evighetssken, flämtade i takt med sina underhållares sinnesstämningar. Under kullerstenarna sjöng vattnet melankoliska melodier, och luften var tung av doften av bränt bröd, statisk elektricitet och den där specifika energiblandningen känd som "stadsmagi".

I centrum av detta organiserade kaos stod Wilfred "Willy" Spellburn – en ung magiker med ambitioner som vida översteg hans förmågor. Willy var lång men stod hopsjunken, som om världen pressade honom mot marken. Hans rufsiga hår påminde om ett bo där en duva hade utfört ett misslyckat arkitektoniskt experiment. Hans kåpa, en gång mörkblå, hade bleknat till en obestämd nyans av "magikergrått". Hans strumpor matchade som vanligt inte – den vänstra var randig och den högra var broderad med små drakar som gjorde försök att fly från tyget.

I dag var den stora dagen.

Jag ska bevisa att jag inte är ett totalt misslyckande, upprepade han för sig själv.

Magikergillet – den där högdragna institutionen som dikterade reglerna i Quibbletown – hade gett honom en chans. Uppgiften verkade simpel: en trollformel för rumslig optimering av parkering.

Staden led av trafikstockningar av episka mått. Vagnar, flygande mattor och till och med statyer som råkat få liv slogs om varje centimeter ledigt utrymme. Medborgarna tog regelbundet till mutor, hot eller små förbannelser för att lägga beslag på en plätt.

Willy hade intagit sin position på det centrala torget. Runt honom skockades nyfikna åskådare, några övermodiga representanter från Gillet och misstänkt många duvor som tycktes förutse katastrofen. Ärkemagiker Velkor ställde de andra i skuggan – guldtrådarna i hans klädnad reflekterade ljuset så starkt att de bländade fåglarna och ritade små solar på stenarna. Velkor betraktade ynglingen med en min som en domare som redan har undertecknat domen och bara väntar på att den tröttsamma formaliteten ska avklaras.

Ynglingen kramade en trollstav – en billig modell från ett gatustånd, marknadsförd som "knappt vidrörd". Träet var aningen skevt och kastade då och då gnistor som luktade bränt rostat bröd. Willy rätade på ryggen och harklade sig.

– Mina damer och herrar, började han, och hans röst darrade som strängen på en ostämd harpa. I dag ska jag visa er en trollformel som kommer att förvandla parkeringen i Quibbletown för all framtid!

Folkmassan muttrade misstroget.

– Hoppas den är bättre än den där städmagin som förvandlade min tvätt till grodor! ropade någon längst bak.

Willy ignorerade glåpordet. Han höjde staven, blundade och började recitera formeln. Han hade övat på den hela natten, fastän han runt midnatt hade somnat över sidorna och lämnat spår av dregel på kapitlet "Rumsliga förvrängningar".

– Parcus Maximus… Spatium Reducto, mumlade han, medan instrumentet i hans hand började vibrera.

Folkmassan höll andan i väntan på något storslaget, eller åtminstone något som inte skulle sätta eld på någons hatt.

Den första parkeringsplatsen, uppritad med självlysande färg, flimrade till. Dess färger skiftade abrupt – från blått till grönt, tills de slutligen stannade vid en oroväckande lila nyans. Willy öppnade ena ögat. Detta ingick definitivt inte i planen. Med ett lågt poppande ljud, som påminde om när man öppnar en flaska årgångsvin, försvann den uppritade rektangeln. Magin hade brutit igenom den rumsliga barriären på fel ställe, och i stället för en vagn materialiserades något helt annat på torget.

Framför dem reste sig ett troll. Enormt, med hud som granit och ögon som blänkte likt polerad kvarts. I ena handen höll han en liggare, i den andra – en magisk blyertspenna som såg löjlig ut i hans massiva näve. Trollet mönstrade de närvarande, fäste blicken på Willy och mullrade med en röst som en nedstörtande lavin:

– Du. Olaglig parkering i Det klippiga tomrummet. Böter: tre getter eller valutaekvivalenten i magiska kristaller.

Ett kollektivt flämtande hördes. Någon längst bak kunde inte hålla sig och fnissade till.

Willy blinkade. Hans självförtroende dunstade bort som vatten på en het kokplatta.

– Men... det var ju bara en vagn med pumpor!

Trollet rynkade sina stenbryn – ljudet påminde om flodgrus som skrapade mot varandra.

– Pumpor? Då tillkommer en extra avgift för biologiskt avfall.

Han klottrade ner något i sitt anteckningsblock, och folkmassan brast ut i skratt. En av magikerna i Gillet – en lång man med ett skägg som verkade leva sitt eget liv – skakade på huvudet och mumlade något om en "generation av amatörer". Velkor förblev tyst, men längs guldtrådarna på hans kåpa löpte en gnista som liknade ett dolt leende.

Willys ansikte hettade.

– Vänta! skrek han och viftade panikslaget med sin stav. Jag ska fixa det!

Ett ödesdigert misstag. Staven sprutade ur sig en kärve av gnistor som träffade parkeringsplatsen intill. Den försvann med en skarp smäll, och i dess ställe dök en fontän upp. Ingen vanlig fontän, utan en anläggning som sprutade tjock chokladsirap och sjöng en melodi som påminde om en hymn från en bortglömd dimension.

Folkmassan skrattade inte längre. Den vrålade av förtjusning. Duvorna, som fram till detta ögonblick hade iakttagit allt i högmodig tystnad, kastade sig mot chokladen. En av dem – större och med en ovanligt intelligent blick – landade bredvid Willy och kraxade:

– Det där gränsade till hjältemod... om du med hjältemod menar att förvandla torget till en interdimensionell buffé.

Willy blev helt ställd.

– Du... pratar?

– Naturligtvis pratar jag, bröstade fågeln upp sig. Jag är Archibald, en före detta magiker, offer för en olyckshändelse vid en transmutation. Men du, grabben, överglänste precis mina största misslyckanden. Gratulerar.

Innan Willy hann svara ingrep trollet igen med växande irritation:

– Ny överträdelse. Fontän utan erforderlig licens. Böter: fem getter eller motsvarande i halvädelstenar.

– Jag har inga getter! skrek Willy, som kände hur situationen höll på att glida honom ur händerna.

Han viftade med staven igen i ett desperat försök att åstadkomma ett mirakel. En tredje parkeringsplats gick upp i rök. På dess plats uppenbarade sig en liten drake, som såg ut att vara både förbryllad och lätt förolämpad. Odjuret andades ut en eldpelare, satte eld på en av de högre magikernas hatt, och folkmassan applåderade som om allt var en del av den inplanerade showen.

– Nu räcker det!

Rösten skar genom larmet som ett åskväder. Alla stelnade till. Till och med draken slutade spruta eld och lade huvudet på sned av nyfikenhet. Ut ur skuggorna trädde en gestalt i en svart kåpa som tycktes sluka det omgivande ljuset. Ett blekt ansikte, ögon som två isfärer och en aura som tvingade till och med duvorna att backa undan. Det var inkvisitor Grimble, ledare för Parkeringsinspektörernas gille – en organisation som i Quibbletown ingav större fasa än de flesta mörka magiker.

– Wilfred Spellburn, uttalade Grimble med en röst som lät som när locket till en stensarkofag slås igen. Dina handlingar utgör ett brott mot artikel 47, paragraf 3 i Stadsmagins kodex: icke-sanktionerat genererande av interdimensionella portaler. Du har även orsakat masskaos på ett allmänt torg, vilket är ett brott mot artikel 12. Och viktigast av allt – du har trampat på parkeringens heliga lag: ockupera aldrig en plats utan att ha betalat avgiften.

– Men jag... det var inte meningen... stammade Willy.

Grimble höjde en hand och orden fastnade i hans hals.

– Du har tre dagar på dig att åtgärda denna oreda, fortsatte inkvisitorn. I annat fall kommer staden att införa sanktioner. Och sanktionerna, herr Spellburn, är ytterst obehagliga.

Hans leende var som en spricka i en glaciär – kallt och hotfullt. Velkor gjorde en knappt märkbar bugning mot Grimble – en kort, formell gest mellan kollegor, inte mellan fiender. Willy lade inte märke till detta.

Torget tömdes snabbt. Ynglingen lämnades ensam kvar bland trollet, draken, den sjungande fontänen och den talande duvan. Trollet förde fortfarande anteckningar i sin liggare, draken försökte slicka i sig chokladsirapen och Archibald landade på hans axel.

– Nå, grabben, det där var imponerande. Vad händer nu?

Willy betraktade förödelsen och kände hur det knöt sig i magen.

– Nu, fick han fram med darrande röst, tror jag att jag behöver extremt starkt te. Och förmodligen en ny identitet.

Innerst inne visste han att han inte skulle fly. Quibbletown var hans hem, och han hade precis förvandlat det till en interdimensionell parkeringsplats. Om han inte hittade ett sätt att reparera skadorna, skulle Grimble se till att hans liv blev outhärdligt komplicerat.

Under tiden hade den lilla draken upptäckt chokladfontänen och betraktade den med ett uttryck som hos en varelse som just hade funnit meningen med tillvaron.